Soluppgång

Äntligen, nästan tre år efter skilsmässan, kunde hon känna sig förväntansfull inför utsikten till en helkväll med sina bästa vänner. Nu kunde hon känna tacksamhet för att Sonja tagit sig an henne och ibland släpat med henne på någon fest och nu alltså ordnat en träff för det gamal gänget som hade hängt ihop genom skolåren även om dom inte alla gått i samma klass.

Nyduschad står hon framför garderoben och försöker komma på vad hon skall sätta på sig för träffen med väninnorna i kväll. Dom skall ut och äta något gott och efter det planerar dom att besöka en restaurang där dom kan sitta och prata utan att försöka överrösta musiken. Det blir antagligen svalt till kvällen och om dom skall sitta ute är det kanske ändå bäst att ta långbyxor, den nya scarfen piggar upp den gamla tunikan så det får duga. För säkerhets skull tänker hon ta en jacka med, känner hon sina väninnor rätt kommer dom att sitta och tjattra ända tills restaurangen stänger och nätterna kan vara ganska svala. Det skall bli så roligt att träffa dom alla igen, det är 6 år sedan Anna senast var hem från Argentina och hon brukar ha så mycket intressanta historier att berätta om livet på andra sidan jordklotet. Också Mia som flyttat till Sverige för snart ett år sedan ska säkert ha mycket att berätta om sitt nya liv. Ett nytt spännande arbete och en ny man hade tagit upp hennes tid så dom hade bara chattat på facebook sedan hon for och inte ens där hade hon varit särskilt aktiv.

Tidigare hade hon kännt sig lite olustig inför mötet eftersom hon misstänkte att väninnorna, i all välmening förstås, skulle undra varför hon inte träffat någon ny man. Dom ville inte riktigt förstå att hon trivdes för sig själv och att få komma och gå som hon ville. Men nu visste hon att deras frågor inte skulle bekomma henne. Hon kände sig så lycklig bara av att finnas till och ingenting kunde få henne ur balans nu.

Med lätta steg nästan dansar hon iväg för att hämta bh:n som hänger på tork i badrummet.

Smålende och gnolande på en melodi som hon inte riktigt själv vet varifrån den kommer kastar hon en blick i hallspegeln då hon passerar den.

Hon stannar upp, betraktar sin spegelbild, nästan naken, står hon där i trosorna. Långsamt, halvt omedvetet, lyfter hon upp sitt halvlånga hår. Hur skulle hon passa i kort hår? Hon har alltid haft en lång page-frisyr men nu kände hon att det kanske skulle vara på tiden med en förändring. En slinga faller ner, följer smeksamt halsens linje. Hennes blick följer kroppens kurvor. Brösten, som enligt henne själv alltid varit för små, hänger runda, som stora droppar. Magen bär märken efter två graviditeter. Höfterna har blivit lite rundare, lägger hon märke till, det är bra för hon har alltid tyckt att det är vacker när kvinnor är runda kring höften, själv har hon varit platt, både upptill och nertill.

Medan hon står där och betraktar sig själv går tankarna tillbaka till söndagpromenaden för snart två veckor sedan. Hon hade vaknat tidigt, redan femtiden, men inte kunnat somna om eftersom det börjat ljusna. När hon stigit upp för att gå på toaletten upptäckte hon vilken fantastisk morgon det var där ute. Hon hade inte ro att gå tillbaka i sängen utan klädde sig och dragen som av en magnet sökte hon sig till klipporna vid havet. Förundrad över det underbara sceneriet naturen bjöd på sjönk hon ner på en klippavsats och lät sig uppslukas av stunden. Hon hade ingen aning om hur länge hon suttit där och sett den gyllene soluppgången övergå till kraftfull rosa som småningom tonade av i purpur.

När hon äntligen rest sig, ännu lite vimmelkantig av den fantastiska upplevelsen, hade hon vänt sig om och mött en blick, lika hänförd som hon själv kände sig. Då hon passerade kvinna på bara någon meters avstånd möttes deras blickar igen i ett leende samförstånd. Dom kände inte varandra men den här fantastiska upplevelsen hade varit deras gemensamma och på något vis kändes det som om det knutits ett band mellan dem. Antagligen skulle de aldrig mera träffas. Det var säkert en turist för hon kunde inte minnas att hon sett henne tidigare, men den här stunden skulle dom båda bära inom sig resten av sina liv, det var hon övertygad om. Hon uppfylldes av en lyckokänsla som hon aldrig tidigare upplevt.

Det hade regnat den eftermiddagen men det gjorde ingenting, hon hade kännt en bubblande lycka inom sig då hon stått vid vardagsrumsfönstret och betraktat silverkanten på molnet då det uppstod en springa i molntäcket. Hon hade kännt sig varm och glad inombords hela tiden sedan dess och varje morgon då hon vaknade upp hade hon en känsla av att det skulle bli en bra dag. Varje dag hade hon hittat något att glädja sig åt, små under i naturen eller lekande barn i parken. Ibland då hon blickat upp mot den blå himmelen sett dom mest fantastiska molnformationer hade hon kunnat stanna upp och stå silla och bara njuta av dom vackra snabbt förgängliga konstverk naturen bjudit på. Igår då hon promenerade till arbetet hade det fallit ett stilla sommarvarmt regn och hon hade sett en alldeles fantastisk regnbåge och då hade hon fällt ihop paraplyet och låtit regnet smeka sina kinder. Roat hade hon tänkt på sagan om grytan med guld som skulle finnas vid regnbågens ände, men jag behöver inget guld, jag har det bra som det är, hade hon sedan tänkt.

Långsamt glider blicken upp till ansiktet, den leende munnen, de glittrande ögonen.

Men, jag är ju vacker! tänker hon.